Den där dagen då du vaknade och funderade på om det skulle bli regn eller inte och om tåget skulle gå i tid. Den där morgonen som du nu i efterhand tänker tillbaka på och inser att du inte hade en aning om hur bra du hade det.
Den där dagen då allt rasade, efter samtalet, det obegripliga. Du bara stod där med tankar i kaos. Måste ringa, måste ordna, måste berätta. Måste skjuta upp att känna efter för det går inte att känna efter, då faller du, faller och faller.
Den där morgonen efter beskedet och du fyller kaffe i bryggaren men trycker inte på knappen. Du tar fram smör och bröd men ställer tillbaka det igen, bedövad.
Familjen samlas, du måste vara stark och ta hand om. Eller svag? Men vem ska då vara stark? Även barnen är dämpade. De känner att något har hänt, att något har ändrats för alltid när de vuxna ler mot dem med tårar i ögonen.
Sakta börjar det fasansfulla tränga sig på. Han kommer aldrig mer att kliva över den här tröskeln, sitta på sin stol, släntra in och slå sig ner i soffan, meka i garaget. Allt det där som egentligen inte går att ta in. För kanske är allt ett vansinnigt misstag, ett makabert skämt, en sammanblandning och rätt vad det är hör han av sig och är på väg hem.
Men nej, det är inte så och du vet det. Och allt praktiskt måste ordnas. Döden är en hård arbetsgivare och det är på ett konstigt sätt något som håller dig uppe att beslut måste fattas och planer göras. Men hur planerar man en begravning för sitt barn?
Så kommer den i tidningen, dödsannonsen, och så är döden känd för alla. Och samtalen kommer, och sms:en och hjärtana på Facebook och du svarar så gott du orkar samtidigt som det bara skriker inuti dig.
Det står en kall kopp kaffe i köket. Osten torkar på bänken. Kroppen rör sig och munnen pratar men det är så tomt, så tyst. Du vill inte det här, du kan inte det här. Och du måste.
Och du tänker tillbaka på den där morgonen då du funderade på om det skulle bli regn och om tåget skulle gå i tid.
Till vänner som förlorat ett barn