I mer än 20 år var jag anställd på Sveriges Radio. Då var det om inte omöjligt, så i alla fall högst olämpligt att ha en partibok.
Även om jag länge har varit politiskt intresserad så satt ränderna i långt efter att jag sade upp mig från Sveriges Radio och blev frilansjournalist 2012. Politiken bevakar man som journalist, man utövar den inte.
Så en dag i november 2021 vände det totalt. Eller slog över om man så vill. Det var i samband med ett budgetbeslut i riksdagen, där Centerpartiet lade ner sina röster i stället för att ge stöd till en budget som S, V och Mp stod bakom.
Budgeten föll och Magdalena Andersson avgick som statsminister, efter sju timmar på posten.
Centerpartiet fick såklart ta emot väldigt mycket skit för att partiet gjorde som partier förväntas göra, rösta på sin egen budget eller lägga ner sina röster.
Något i denna händelse fick mig att känna: ”Nu räcker det. Tiden är inne att agera”. Och så blev jag medlem i Centerpartiet.
Det hände förstås inte helt över natt, utan var också en följd av att jag året innan blivit invald i tidningen Skaraborgsbygdens styrelse, en C-märkt tidning, med flera centerpolitiker i styrelsen.
Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. Samma dag var det årsmöte i centerkretsen i Falköping där listorna till kommunfullmäktige fastställdes. Mitt namn fanns med på listan och sällan har något känts mera rätt. Det var ett ställningstagande för demokratin och för folkets rätt att bestämma.
Men ett beslut kan kännas helt rätt och ändå ge ont i magen. Jag meddelade mina uppdragsgivare att jag gått in i ett partipolitiskt engagemang och insåg att det skulle få konsekvenser för mitt arbete som journalist.
Vid valet 2022 blev jag ersättare i kommunfullmäktige i Falköping och ledamot i socialnämnden. Jag hade då varit frilansjournalist i över tio år.
Sedan 2022 har jag berättat om mina politikeruppdrag om jag blivit tillfrågad om att vara moderator i olika sammanhang, vilket ibland lett till att jag fått uppdraget ändå, medan frågan andra gånger gått vidare till någon annan.
Inför valet 2026 är läget skarpare. Jag är nummer tre på listan till kommunfullmäktige i Falköping. Det var med stor tvekan jag tackade ja till den platsen, eftersom det kräver att jag går ut mer offentligt och berättar om politikerhatten, i transparensens namn.
Den brännande frågan är om det går att ha politiska uppdrag och samtidigt vara journalist. Som du förstår vill jag svara ja på den frågan. Efter drygt 35 år i yrket vet jag vem jag är som journalist medan min politiska fernissa knappt har torkat. Och jag har definitivt inte varit smyg-centerpartist i alla dessa år, utan röstat lite olika.
På frågan om det är lämpligt att vara partipolitiskt aktiv och samtidigt journalist, är svaret inte lika enkelt. Spontant skulle jag svara nej.
För min del innebär det att jag självklart tackar nej till uppdrag som innebär att bevaka politik i någon form. Men vad är politik? Att skriva om att Jordbruksverket förbjuder triangelmärkning av hästar, är det politik? Att läsa remissvaren till den statliga hästutredningen och skriva om dem, är det politik?
Så hur försvarar jag mitt val att engagera mig i ett parti och fortsätta vara journalist? Genom att vara öppen med det.
Vi har alla olika arenor och agendor, det vet vi som rör oss i ridsporten. En ryttare är ofta även tränare, en uppfödare kan också vara domare, och en förtroendevald i ridsporten kan driva ett företag med stark anknytning till sporten. Och så vidare.
Ingen har bara en enda roll. Jag är hustru, mamma och mormor, villaägare, egenföretagare, föreningsmedlem, suppleant i föreningsstyrelsen, frilansjournalist, A-domare och överdomare i hoppning, körsångare. Och politiker. Eller förtroendevald. Ett vackert ord.
Många hattar blir det och jag gör mitt bästa för att sätta på och ta av mig hattarna beroende på uppdrag.
Och jag har alltid älskat hattar och samlar på dem.
Bara en sak till. Jag kommer inte att dela partipolitiska inlägg på mina sociala medier. Jag kommer att medverka i olika partipolitiska inlägg, men inte själv dela dem. Där går en gräns för mig.