En märklig dag för en gammal fredsivrare

Så kom den dagen då Sverige går från att vara alliansfri i fred och neutral i krig, till att välja sida. Sverige lämnar sin position som balanskonstnär mellan stormakterna, som oberoende fredsmäklare och som allmänt moraliskt föredöme.

Vi vet att det är en beskrivning med blottor. Svärfar kunde berätta hur han hörde att det pratades tyska inifrån tågvagnarna när tågen med nazistsoldater gick genom Torbjörntorp på 1940-talet.

Just det är möjligen en bra anekdot, men tysktågen var verklighet. Det var priset Sverige valde att betala för att upprätthålla sin neutralitet under andra världskriget. Att det samtidigt gömdes norska motståndsmän lite överallt, bland annat i min mammas föräldrahem, är också sant, och det visar på att inget är bara svart eller vitt.

Samtidigt blev det mörkgrå ett antal nyanser svartare den 24 februari, när en nation som vi ändå betraktat som en nation med ett visst mått av förutsägbarhet och vilja att tillhöra världssamfundet, valde att angripa en annan nation.

Och med ens var verkligheten inte så förutsägbar som jag hade hoppats på.

Min gamla samhällskunskapslärare Conny Carlsson brukade säga: ”Är man inte röd när man är ung har man inget hjärta. Är man inte blå när man är gammal har man ingen hjärna.” Google säger att Winston Churchill sa det först, och det låter jag vara osagt.

Vi gymnasieelever i början av 1980-talet tyckte såklart att han hade fel. Jag var aktiv i fredsrörelsen, deltog i det stora Life and Peace som Kyrkornas Världsråd och Svenska kyrkan arrangerade i Uppsala 1983, och deltog i fredskedjan i Stockholm i början av 1980-talet, en manifestation där Tage Danielsson var en av talarna.

Den unga fredsivraren närmar sig nu 60. Verkligheten har också ändrat sig, flera gånger. Nedrustningen av kärnvapen ägde faktiskt rum, det blev inget Stjärnornas krig, EU finns där som samarbetsorganisation och fredsbyggare i Europa.
Och nu vrids klockan tillbaka. Vi står inför ett medlemskap i Nato. Vi får nya vänner, och nya fiender.

Eftersom jag ganska nyligen blev medlem i Centerpartiet och även kandiderar för partiet till kommunfullmäktige, är jag givetvis solidarisk med partiets ja till ett Natomedlemskap.
Listorna till kommunfullmäktige fastställdes dessutom just den 24 februari, och det kändes mer än rätt att jag valde att göra min del för att värna vår demokrati.

Samtidigt sörjer jag den unga fredsivraren, och känner mig också rätt vilsen. Vilken slags nation blir Sverige nu, som medlem i världens största och mäktigaste försvarspakt? Vad kommer det att göra med oss, som folk?
Och kommer vi att automatiskt vara på den goda sidan från och med nu? Jag är rädd att det inte är fullt så enkelt.