Är det bara jag som upplever att vi nu börjar se möjligheterna och inte bara problemen? Ja, ursäkta klyschan, men plötsligt är det webbinarier och Zoom-kurser och digitala möten så att mitt sociala behov nästan blir tillfredsställt. Eller så att jag i alla fall känner att det äntligen, äntligen händer skojiga saker ibland.
I förmiddags deltog jag i en Photoshop-utbildning som Svenska Journalistförbundet arrangerade. I går kväll var det en föreläsning i etno-astronomi, och för någon vecka sedan handlade det om hästföretagande. Tre tillfällen där jag fick lära mig nya saker och kunde föra dialog med andra, och allt detta utan att jag behövde förflytta mig ett enda steg från hemmet.
I stället kom världen till mig.
Vi lever sannerligen i en fantastisk tidsålder, och nu har vi dessutom lärt oss att ta vara på möjligheterna som finns framför våra näsor, på tangentbordsavstånd.
Med det sagt så ska jag erkänna att jag nog hade klättrat ganska långt upp på hemmets väggar om inte våra tävlingar inom ridsporten hade fått komma igång igen. Min förening arrangerade tävlingar i helgen, och det var blött, regnigt, hetsigt med många starter, och alldeles, alldeles underbart.
Aktiviteter som händer på riktigt och möten med människor utan att det är skärmar emellan, det är ändå svårslaget.
Det har dessutom varit lättare än vanligt att få medlemmarna att hjälpa till, och människor sluter upp alldeles självmant både när banan ska byggas en fredagskväll och när hindren ska bort en söndagskväll. Som att vi inte har roligare saker att göra än att bära bommar tillsammans.
Och det kanske vi inte har.