Jag är inte den första att säga det, men jag kan bara instämma. Filtren fungerar inte lika bra längre. Mer skit går rakt ut. Och då pratar jag inte om det vi spolar ner i våra toaletter utan det som kommer ut ur munnen. Eller går ut genom fingrarna.
Kanske är det för att vi alla är lite trötta, less och frustrerade. Kanske är det för att vi inte får träna lika mycket som vanligt på vår sociala kompetens, och det vi inte tränar på går snabbt förlorat, det vet vi.
Det kan vara förklaringar, men det är absolut inga ursäkter för att bete sig hur som helst, i detta fall på sociala medier.
För ett par veckor sedan, när november var som gråast, var det jag som förberedde och lade ut Ponnypappans blogg på tidningen Ridsports webb. Ponnypappan heter Daniel Enestubbe och bloggar om sin vardag hemma på gården i Småland, om barnens framgångar på sina små ponnyer på tävlingsbanan, om det han förundras över som relativt ny inom ridsporten, och då och då med en känga åt ena eller andra hållet.
Den här gången handlade bloggen om hur man tar sig igenom november när allt bara är grått och dystert, och alla tävlingar just har stoppats. Igen. Ponnypappans recept var att dra igång de där projekten som så länge har legat på vänt, som att gjuta golv till nya boxar.
Rubriken på inlägget var ”Projekt – när inget annat hjälper”.
Och det räckte för att han skulle få ett elakt inlägg i kommentarerna på Facebook. Ett inlägg som ifrågasatte om det verkligen inte fanns något annat han kunde ta sig för.
”Man kan tex använda tiden till att fundera över om man tillhör gruppen ’mest privilegierade på jordklotet’ och om man kommer fram till att man hör till den gruppen kan man vara – och visa – tacksamhet över det. Till exempel genom att inte formulera fånigt bortskämda clickbaitrubriker. Ponnypappan kan ju samla förnödenheter till båtflyktingarna på Lesvos om han känner sig plågad av överloppsenergi nu när hans barn inte tävlar” löd kommentaren.
Den ledde till att andra grep in till hans försvar, och hejaropen vann i antal.
Och jag undrar bara: Varför? Vad var det dom fick inläggsskrivaren att slå ner så hårt på en person som bara vill dela sin egen verklighet?
Det är bara ett i raden av exempel som vi säkert alla sett, där något helt oförargligt har fått folk att drämma till med storsläggan. Nu senast var det Sigrid Bergåkra som fick elaka kommentarer när hon friade till sin Jesper i en bedårande vacker långklänning.
”De flesta borde förstå att det tillhör dåtid att mobba, slå sin fru, misshandla barn, trakassera och mobba svaga i skola och på jobb, att vara ogin helt enkelt och trycka ner någon i samhället. Det tillhör framtiden att lyfta och hylla, att värna om dem som är lite svaga och att låta kärlek flöda fritt oavsett vem och vilka som den tillhör. När vi ser trakasserier eller mobbing hända – våga stå upp för varann! På nätet eller IRL”
Så skriver Sigrid Bergåkra på sin Facebook.
Sommaren 2019 var Tilde de Paula Eby sommarpratare i P1, och en liten bit av programmet har stannat kvar hos mig. Hon berättar hur hon sitter på tunnelbanan med två av sina barn, och en kvinna på tunnelbanan tittar på Tilde och säger att hon är snyggare på tv än i verkligheten.
Det är då den kloka 14-åriga dottern säger till kvinnan: Man måste inte säga allt man tänker.
Om en 14-årig tjej har fattat det där med behovet av ett filter mellan hjärna och mun, eller hjärna och fingrar, då kanske fler av oss kan träna upp den förmågan också.
Och vad säger ni? Ska vi tänka lite mer enligt hashtaggen #vilyftervarandra?