Dåliga vinnare och goda förlorare

Mössebergs kurort, platsen för Janne Anderssons föreläsning.

Vad kan en ridsportare lära sig av förbundskaptenen i fotboll? Ganska mycket, visade det sig. Falköpings kommun hade engagerat Janne Andersson, fotbollens förbundskapten, till en lunchföreläsning för näringslivet i Falköping, och jag åkte dit med oklara förväntningar, eller snarare ganska nollställd.

Men äta måste man ju. Då och då.

Att bygga starka lag var rubriken, och till min förvåning handlade inte en enda minut om behovet av fysisk styrka och kondition. Förbundskaptenen pratade enbart om mental styrka och om vad som är viktigt för att sätta ihop starka team, nämligen KEIP – Kompetens, Energi (välj dem som ger energi, inte suger energi) Integritet och Prestigelöshet.


Han gav många bilder som beskrev hur han jobbade och vad han hade förändrat i de klubbar han arbetat i. Som det där när laget har vunnit matchen och ska sjunga sin segersång i omklädningsrummet – med dörrarna öppna så att motståndarna hör ordentligt.
Varför då? Varför räcker det inte med att vara vinnare, i stället för att välja att håna förlorarna, undrade Andersson, som krävde stängd dörr till omklädningsrummet under segersången.

Han gav också begreppet Vinnarskalle en innebörd som gav mig en tankeställare. En vinnarskalle är en som verkligen vill vinna och som gör allt som står i ens makt för att göra det. En vinnarskalle är inte en som efter en förlust surar och sparkar på papperskorgar. Det är en dålig förlorare.


Hur gör man då för att vinna? Man är bäst på förberedelser, har den bästa organisationen och planeringen, en gemensam attityd och en mental plan i laget.
Om man ändå inte vinner? Tja, då var de andra helt enkelt bättre på detta, konstaterade Janne Andersson inför en välfylld matsal på Mössebergs kurort.