De finns ju där ute och alla andra verkar bara ta ett steg ut i skogen så står de där och vinkar, kantarellerna. Nå, inte riktigt alla andra. Då och då är det någon som faktiskt lägger upp en bild på sin halvtomma svampkorg också. Men de flesta gör väl som jag, håller bara tyst om det klena resultatet.
Ändå är det något visst med att gå på svampjakt. Eller rättare sagt kantarelljakt, eftersom det är det enda jag vågar ge mig på. Folk snackar om trattisar. Jag vet knappt hur de ser ut. Nej, för mig ska de vara gula och lukta kantarell, annars kan det kvitta.
Förmodligen letar jag på fel ställen, eller så har jag för bråttom. Det är ingen idé att men stora steg marschera fram i skogen, utan det är först när jag stannar upp och verkligen tar in omgivningen som de dyker upp, för de är blyga av sig, kantarellerna.
Det handlar om att ha siktet rätt inställt med ögon känsliga för gult, rätt slags gult, inte björklövsgult och inte vissnadenlåbärsbladgult utan den gyllengula kantarellfärgen, och se den där fliken som skymtar fram under de uppblötta löven.
När du väl sett en, så är det nästan omöjligt att inte se några till alldeles i närheten. Men så plötsligt är de borta igen.
Kanske är det en dålig idé att gå och nynna ”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken” medan jag letar. Denna söta barnvisa med text av Jeanna Oterdahl blir ju bara grymmare ju längre den lider. Först slår Kalle kantarell sin lilla syster, och sedan blir de uppätna, men de verserna är ofta censurerade i visböckerna.
Och så kan vi ju inte ha det. Allt ska fram i ljuset. Här är de två sista verserna.
Ack, familjen Kantarell
lever där i gamman,
tills de så en vacker kväll
plockas allesamman,
rensas vid ett trädgårdsbord,
bort med skägg och skräp och jord!
Ack, familjen Kantarell
plockats allesamman!
Stackars pappa Kantarell
puttrar i en gryta.
Stackars mamma Kantarell
ville gärna byta.
Men som läcker sommarmat
hamna alla på ett fat,
och du äter Kantarell
och vill inte byta.
I övrigt så…
…fick jag årets mest oklädsamma solbränna under SM-hoppningen på Sundbyholm sista helgen i juli. Äkta bonnabränna som vi säger i Västergötland.
… laddar jag för filmen om Downton Abbey genom att se om tv-serien, och återknyta bekantskapen med de kära Mrs Hughes, Lady Sybil och Branson, fnissa hejdlöst åt the Dowagers krispiga citat och förfäras över Thomas och Mrs o´Briens aldrig sinande idéer om hur de kan jävlas med sin omgivning.
…hoppas jag få svar från redaktionen på Horse&Hound om att få göra studiebesök där senare i höst. Och ja, den tidningen existerar på riktigt, inte bara på ett soffbord i filmen Notting Hill.