Torsdag 19 januari – En blick på ridsporten utifrån

Vi är ute på andra sidan efter slaget om Jerringpriset. Ridsportens folk har än en gång visat sin fenomenala styrka och enighet, eller som sportjournalisten i TV4 Mattias Tjernström skrev på Twitter: “Skulle hellre kalla in ridsport-Sverige än försvaret om ryssen kommer. Jäklar vad dom kan mobilisera sig!”
Men nu får det vara bra med ryggdunkningar och kramkalas. Det är dags att på riktigt borra i frågan om varför ridsporten ideligen hamnar i denna sneda belysning och blir ifrågasatt.

Låt oss ta ett steg bakåt och blicka på oss själva utifrån. Vad ser de som inte vet så mycket om oss?
De ser högpresterande idrottare, men inte i funktionskläder utan i vita ridbyxor, läderstövlar och kavaj eller frack. De ser hästar i mångmiljonklassen, och det inte bara på den allra högsta nivån.

De ser en sport där tröskeln är hög för den som vill tävla även på mindre tävlingar. Ingen chans att du kan hävda dig utan flera års utbildning, en skapligt dyr häst, utlägg varje månad i paritet med folks boendekostnader, en sadel eller två, en hästtransport eller helst en liten lastbil. Eller en stor när vi ändå är i gång.
De hör ett språk som lika gärna kunde vara grekiska. Skänkel, schabrak, ganasch, jodphurs – rena stavningslektionen i sj-ljudet möter en i stallet.

De ser obegripliga bestämmelser och regler på tävlingar. Hur kan kategori A vara en mindre ponny än kategori D men Lätt A vara en högre klass än Lätt D?
När hästen hoppar hinder ska det gå fort och alla bommar ska ligga kvar, så långt hänger de flesta med, men varför blir det fyra fel och inte ett om en bom åker i backen? Ingen kan svara.
De ser svartvita ryttare rida mönster på en dressyrbana. En volt på dressyrbanan är inte lika riktigt detsamma som en volt på en tävling i gymnastik, och det måste vara knäpptyst annars blir hästarna jätterädda. Inte lätt att vara publik där.

Den som har tittat runt på detta en stund kan bli lockad att köpa ett par begagnade fotbollsskor till telningen och hoppas att fotbollen ska fånga barnets intresse i stället. Och vem kan egentligen bli förvånad.
Det är inte heller förvånande att sportredaktionerna drar sig för att bevaka ridsporten – om arrangörerna ens kommer ihåg eller hinner med att kontakta dem före en tävling. Några tydliga serier med fina tabeller finns det inte, och vilken reporter kan bevaka en dressyrtävling i tio timmar när en handbollsmatch är över på en och en halv, dessutom med action från början till slut?

Visst, vi kan fortsätta bära offerkoftan ovanpå märkeskläderna och berätta för varandra hur bra vi är och hur dumma alla andra är.
Eller så kan vi försöka se vad andra ser, och fråga oss vad vi kan göra åt det.
Och vet du vad det bästa är? Det håller faktiskt på att hända grejer. Ridsportförbundet hade en tävlingskonferens förra helgen där ett tema var Tävling för fler. Målet är att det ska bli lättare att börja tävla och nya varianter av tävlingar ska öppna vägen för det. Det skulle kunna vara Följa John-dressyr eller hopptävlingar där varje övervunnet hinder ger ett poäng.

Tänk om vi på riktigt skulle kunna ge fler möjlighet att uppleva ridsportens hjärta och passion: Fingrarna inborrade i en hästman och en mule mot axeln, känslan av total lycka i en travökning eller en ridtur på en skogsstig, eller, som Peder Fredricson så fint beskrev det, hästens hjärtslag genom stövlarna på väg in på tävlingsbanan. Då kanske vi kan ta emot nästa Jerringpris med både förståelse och applåder från alla håll.

PS I kväll, torsdag 19 januari, tar vi förresten ännu ett varv i Jerringprisdebatten, i SVT Opinion kl 22. DS