Liturgi, alltså det som präster gör framför altaret under en gudstjänst, är inget annat än stelnad dans. Joan som arbetade med dans i kyrkan sade så, och jag kommer att tänka på det när jag ser vaktavlösningen vid Stockholms slott.
Med stort allvar och perfekt precision utför soldaterna rörelser enligt ett väl inövat mönster. De 
skyldrar gevär, de gör höger om, de marscherar i exakt samstämmighet.
Och där står vi, mängder av 
åskådare, rörda och nästan tårögda av detta fysiska skådespel. Vad i hela friden är det som är så berörande?
Förmodligen är det blandningen av intryck och känslor. Just den vaktavlösningen som jag beskådar är den sista för Ing2, Göta Ingenjörregemente från Eksjö, som vaktat kungens slott dag och natt, och soldaterna bör vara på gränsen till utmattning. Men de döljer det väl bakom sin bistra uppsyn. De har övat i veckor inför sin högvakt, de har på riktigt skött en bevakning inte bara av kungliga slottet utan i förlängningen av allt det som Sverige står för. Frihet, demokrati och trygghet på offentliga platser.
De gör det med stolthet och sköter sitt uppdrag med stort allvar, och det är ceremoniellt så det förslår med alla turerna när den ena vakten lämnar över till nästa, och när det ena regementet lämnar över till det andra.
Och där står vi, hundratals åskådare, medan regnet hänger i luften, Arméns trumkår marscherar in, och det är vackert, det är högtidligt, och det är en liten aning överdrivet. Tur är det, annars hade jag väl storgråtit.
