Onsdag 24 augusti – Pokémon och kvinnovåld

Två fenomen har fått mycket utrymme, och låt mig säga det direkt, jag omfamnar det ena, om än med viss bävan, och gläds åt att det andra har dragits fram ur skuggan. Må det stanna i blixtbelysningen nu. Dessutom hänger de ihop.

Det som jag omfamnar med viss bävan är Pokémon. Att få syn på de små monstren i cykelkorgen eller på stigen framför dig är gränslöst roligt. Samtidigt blir mitt konspiratoriska jag mycket misstänksam. Råttfångaren från Hameln gjorde det med en flöjt, Nintendo gör det med mobilen. Vem ska bli först med att använda vår lust till nöje, ibland på bekostnad av vårt sunda förnuft, till något riktigt förödande?

I sommar har de äntligen börjat träda fram på allvar, de unga kvinnorna som säger nej och anmäler när någon ger sig på dem. Vi har en stolt tradition av kvinnofrid sedan Magnus Ladulås dagar, och jag blir både trött och förbannad över att den friden kränks gång på gång.

Här har jag och mina kolleger dessutom ett problem vi måste bli uppmärksamma på, och göra något åt. Det heter nämligen alltför ofta i nyheterna att ”en kvinna har anmält att hon ska ha blivit våldtagen”. Det händer aldrig att det rapporteras om att en man ”ska ha blivit” misshandlad. Mannen har blivit misshandlad, det tas för en sanning, medan en kvinnas anmälan ifrågasätts redan vid den första noteringen hos polisen, en formulering som sedan återges i tidningar och i radio.

Lyssna och läs, så kan du se själv.

Jahapp, och hur hänger då Pokémon och kvinnokränkningar ihop? Jo, genom en väns upplevelser i somras. På Facebook berättade hon:
”Igår vid midnatt gick jag ensam från fest (ja, jag vet).
Var givetvis livrädd, särskilt när jag två ggr såg gestalter bland träden. Tills de utropade: “yes, jag fick den” och “jag har den nästan”.
Pokémonjägare för kvinnofrid. Me like.