17 minuter. Sjutton. Så långt var samtalet till SOS Alarm, och nästan all tid gick åt till att förklara var gården ligger som ambulansen skulle till.
Det var inte superakut, men P hade fått ett svårt skov av smärta och behövde professionell vård. Hon hade andningssvårigheter, och det lilla nyckelordet var tillräckligt. Operatören krävde ingen mer information om tillståndet för henne.
Tur var väl det, eftersom adressen blev det riktigt stora bekymret. Gårdsnamnet fanns bara inte i operatörens dator fast hon sökte och sökte.
På gården finns inackorderingsstallet där både P och jag har våra hästar, och på anslagstavlan i stallet sitter mycket föredömligt en skylt med den exakta adressen, den som bara inte fanns i operatörens dator.
När en människa sitter intill en, grå i ansiktet och hopskrynklad av smärta, och en annan finns i luren och hävdar att gården vi finns på inte existerar, ja då gäller det att inte stressa upp sig för mycket.
Nu tillhör jag det lyckliga fåtal som har varit på SOS Alarm i Göteborg, inne i verksamhetens hjärta, och jag vet att samtidigt som operatören fattar beslut om att ambulans behövs, så går larmet till en ambulans. Därför visste jag att ambulansen kanske redan börjat rulla, och försökte beskriva vägen som ambulansen skulle åka.
Men nej. Utan adress ingen ambulans.
Så blev det plötsligt tyst, och efter en stund bröts samtalet. Men minuten senare blev jag uppringd av någon som uppenbarligen hade koll.
Ambulansen hittade rätt och P kom iväg, som tur var. Det kunde lika gärna ha slutat med att hon satte sig till motvärn i det sista, för man vet aldrig med den människan. Maken till envishet får man leta efter, och det är i sanning en beundransvärd egenskap. Men även envisheten har ibland en bortre gräns, och då är det bra med en ambulans som faktiskt hittar rätt till slut.