Snön har bäddat in oss, täckt över och jämnat till allt som var taggigt och gropigt. Det är något förlåtande över den första snön, så vit och vacker.
Glömda och gömda är de där höstlöven som inte blev uppräfsade, liksom de sista äpplena som var räddningslöst förlorade redan i köldknäppen förra helgen.
Lägg sedan till en blå himmel och en skata som sitter och gungar på en gren högt upp, och livet blir stillsamt vinterfint.
Första advent har nu passerat och därmed ökar pulsen hos alltför många av oss, vi som vill vara duktiga och göra allt så fint inför julen.
Själv försöker jag ta tag i känslan från den decembermånaden för några år sedan, då vi hade bokat en resa över jul. Kanske jag kokade kola och knäck, jag minns inte, men jag varken köpte eller lagade någon julmat, och ett av de få inköpen var ett par solglasögon.
Sedan dess har jag blivit mer sams med julmånaden, och gör det som är roligt och som känns viktigt på riktigt.
Kommer det sedan snö på jul så är allt förlåtet i alla fall. Kommer det inte… ja det är ändå inte städningen i garderoberna eller minutiöst rengjorda hyllor i köksskåpen som avgör om det blir en god jul.