Det är inte varje dag jag åker hemifrån före klockan sju på morgonen och åter öppnar ytterdörren hemma klockan tio på kvällen.
Det är heller inte varje dag jag lämnar ett möte både trött och gråtfärdig.
Men i onsdags kväll hände det. Det var ett informationsmöte i Lundsbrunn i Götene kommun, ett stillsamt samhälle med 800 invånare. Anledningen till mötet var att ägaren till Lundsbrunns kurort håller på att teckna avtal med Migrationsverket om att ta emot flyktingar, upp till 870 flyktingar.
I ett annat läge, med en annan stämning på mötet, kunde jag som moderator kanske kunnat säga lite skämtsamt att det var väl bra, en ny medmänniska åt er var att ta hand om.
Men det fanns ingen plats för skratt på det mötet som var i onsdags, eller snarare de mötena. Brunnskyrkan blev överfylld och lika många blev stående utanför, så det fick bli två möten.
Två omgångar där den information gavs som fanns att ge, från kurorten, från Migrationsverket, från Götene kommun och från kyrkor som arbetar bland asylsökande.
Två möten där stämningen pendlade mellan avvaktande och fientlig, och där flera av frågorna blev mer politiska ställningstaganden kring flyktingpolitiken i stort än frågor som konkret landade i Lundsbrunn.
Direkt efteråt var jag gråtfärdig, för det här var en bild av Sverige jag inte hade väntat mig. Tvärtom tänker jag på oss svenskar som ett folk som kan ta i när det behövs, som inte behöver gilla alla lägen men som ändå kan gilla läget och lösa det som måste lösas.
Självklart, och lyckligtvis, fanns det de på mötena som var beredda att ställa upp och gå in i detta nya med stort hjärta. Men det kändes inte som om de var i majoritet, och så här några dagar senare börjar jag fundera på om det faktiskt börjar begäras för mycket av svenska folket.
De flesta av oss vill våra medmänniskor väl, men vi kan inte räcka oss längre än vi når.Jag önskar att jag hade en lösning som blev bra för alla, både oss i Sverige och för dem som behöver en fristad. Men just nu känner jag mig mest tom, bedrövad och orolig.
Och jag sänder många tankar av tacksamhet till alla dem som bidrar på olika sätt, oavsett om de är anställda av Migrationsverket, frivilliga, eller entreprenörer som förvisso tjänar pengar på läget men samtidigt lägger ner sin själ i att ordna det så bra som möjligt för dem som behöver tak över huvudet. De människor som vi måste komma ihåg att se som individer och medmänniskor, eftersom de är just det.