Det är missarna vi minns

Det var imponerande hinder på OS i Versailles.

Det har gått en vecka och jag kan fortfarande bli gråtfärdig när jag tänker på hur OS i Paris slutade för Henrik von Eckermann och King Edward. Inte bara för missförståndet och de 15 sekunderna som ledde till avfallningen, utan mest för Henriks totalt nakna sätt att ta på sig hela skulden och berätta om skammen han kände för att han inte kunde göra sin fantastiska häst rättvisa.

De orden kommer att stanna kvar länge i vårt kollektiva ridsportmedvetande, ord som definierar Henrik von Eckermanns hela inställning till sin sport och till hästen. Hans största fokus efter avfallningen var King Edward, att han inte hade skadat sig eller fått panik.

Jag undrar vad det beror på, att vi har så lätt att komma ihåg missar och så svårt att ge samma tyngd åt de goda stunderna? Kanske ligger det i förutsättningarna för att vara människa, att vi inte vill nöja oss utan gå in i våra misstag och göra bättre nästa gång.

Lavendelhindret. Där fick Henrik von Eckermann sin rivning i lagfinalen.
Mitt favorithinder, kyrkfönster i Notre Dame.

Där har dressyren fortfarande en resa att göra, och det handlar om att dressyrryttarna måste förstå sitt ansvar, våga berätta när de gör missar, göra om och göra rätt. Jag tänker då inte på videor där de varit våldsamma mot hästar, utan mer på dålig ridning där hästarna tydligt uttrycker att de är obekväma.

Det blev så uppenbart i flera fall på OS-dressyren, där bland annat Jessica von Bredow-Werndls fina TSF Dalera piskade med svansen och stack ut tungan flera gånger under finalen i lagdressyren.

Dagen därpå, i küren, hade Jessica kommit till insikt om sin dåliga ridning och var tillbaka i sitt harmoniska beteende, och vips såg Dalera helt bekväm ut igen.

Men missarna kommer att leva vidare, och priset för det kan bli högt om vi inte lär oss läxan, gör om och gör rätt. Och dessutom erkänner när vi gör fel, och visar att vi är ledsna över det.

I övrigt var ridsport-OS i Paris något alldeles fantastiskt att uppleva. Jag vill ta med mig nästan vartenda ett av de 49 hindren hem. De var sådana konstverk, vart och ett med sin egen historia.

Och arenan med Versailles i fonden, den var precis lika andlös att uppleva som jag hade förväntat mig. Inga missar i den planeringen.

Här kan du läsa Ridsports samlade rapportering från OS i Paris (kräver inloggning)
Artikel i Falköpings Tidning

Varje hinder hade ett tema. Här handlar det om sagan om Lille prinsen.
Långt därborta, närmare bestämt fyra kilometer bort, kan man skymta slottet i Versailles.