Keep calm and carry on. Kylskåpsmagneten från Imperial War Museum i London sitter på vårt kylskåp, och jag tänker på devisen när jag förundrad blickar över de rensade hyllorna med toalettpapper i affären.
I förra veckan tänkte jag inte lika mycket på mottot, utan var rätt sur när jag for runt mellan apotek och affärer bara för att inse att jag var på tok för sent ute om jag ville ha tag i handsprit. Lite glad blev jag över tipset på sista stället, att man faktiskt kan göra sin egen handsprit, om man nu måste ha det, eftersom det går lika bra med tvål och vatten.
Fiskbullar har dessutom seglat upp som matfavoriten nummer ett, återigen av de tömda butikshyllorna att döma. Själv plockade jag åt mig två burkar tonfisk, trots att vi oerhört sällan äter denna utrotningshotade fisk.
I stunder av kris gör vi konstiga saker, helt klart. Och någonstans i denna nya tillvaro med regler, rekommendationer och tömda butikshyllor, tror jag det är bra att försöka bevara lugnet och hålla huvudet kallt, slå fast vad som är fakta, vad som på riktigt påverkar mig just nu i min vardag, och vad jag faktiskt inte behöver göra.
Jag behöver inte fylla förrådet med toalettpapper, det tillverkas i Sverige och produktionen går för fullt. Däremot ska jag undvika att träffa människor i riskgrupper, och jag ska hålla mig hemma om jag är krasslig – särskilt om jag har en luftvägsinfektion. Och så ska jag tvätta händerna, ofta och länge nog att hinna citera Mr Darcys första frieri i Stolthet och fördom.
Och kanske det också finns fördelar av att samhället bromsar en smula under en period, och vi alla kan gå ner lite i tempo, och fundera på hur många av alla de resor vi gärna gör som verkligen är nödvändiga.
Kanske skulle det till ett coronavirus för att på allvar få igenom klimateffekter.
Som alltid i tider av kris, så får det oss att prata med varandra på ett helt nytt sätt, och vi binds samman. Sedan får vi också hjälpas åt att skilja på fakta och fiktion, och kolla uppgifter innan vi delar dem vidare.
Som det där citatet i början, som jag trodde kom från Winston Churchill, men nej. Det var tvärtom Ministry of Information som tog fram affischerna med uppmaningen, och tanken var att affischerna skulle användas först när allt var riktigt, riktigt illa, men det hände aldrig, så därför slängdes affischerna utan att komma till användning.
Först 2001 hittades ett bortglömt exemplar av affischen och resten är historia. Nu finns budskapet spritt överallt. Jag vet inte om det är trösterikt eller en jobbig insikt att inte ens andra världskriget blev så hemskt i Storbritannien att affischerna ansågs behövas.
För dig som gillar att kolla fakta rekommenderar jag vidare läsning på Imperial War Museums hemsida.
För dig som gillar att kolla fakta kring coronasmittan rekommenderar jag krisinformation.se