Först ska allt stökas till och sedan ska det bli fint igen. Det är väl så man får till en riktig jul? Allra helst ska det vara riktigt stökigt ända fram till sent på kvällen före julafton, för att genom ett trollslag vända och all koppar ska glänsa, köksgolvet vara nyhalmat och barnen ha rosiga kinder och tindrande ögon på julaftons morgon.
En julaftonsmorgon där mor i stugan knappt orkar ur sängen efter allt slit, och är vresig av trötthet redan långt innan Kalle Anka har börjat.
Jodå, jag har själv hört till de inbitna traditionalisterna som hävdat att granen inte får kläs förrän tidigast dagen före julafton, och skinkan heller icke ugnsbakas förrän samma heliga datum. Troligen ett arv från Bullerbyböckernas bild av julen.
Sakta men säkert börjar jag lämna Bullerbyidyllen och närma mig Pippi Långstrumps sätt att ta itu med saker. För mig innebär det att göra det som är roligt när det finns tid till det, och strunta i resten, även om det betyder att en hel låda med tomtar förblir ouppackade.
Tänk att jag skulle bli 56 år innan jag bestämde att man visst fick klä granen en vecka före julafton – ivrigt påhejad av dottern som kommit hem från England och berättat att där klädde de granen redan i början av december. Och om England, allt julfirandes moder, kan klä granen så tidigt, så ska väl ingen hindra mig från att klä granen en vecka i förtid.
Å andra sidan har jag inga problem med att låta julen vara ända fram till påska. Med en plastgran är det dessutom fullt görbart.