Ibland hamnar jag i lägen där förutsättningarna inte är de bästa för att göra en intervju. Men man har liksom inget val, för det är nu eller aldrig. Servettintervjun kallar en vän det för, utifrån att en servett kan vara det enda som finns till hands att anteckna på.
Senast hände detta i söndags. Jag var överdomare på hopptävlingar på Grevagården, och skickade i en paus iväg ett mail till Dansk Rideforbunds ordförande Ulf Helgstrand, eftersom Danmark dagen innan hade förärats VM 2022, och detta skulle fångas upp i nästa Ridsport, med deadline måndagen efter helgen.
Min tanke var att han kanske kunde svara via mail, eller att vi kunde få tag på varandra under kvällen. Men det går bara någon timme, och så ringer han tillbaka, när jag står mellan framhoppning och insläpp.
Av någon anledning som jag inte riktigt förstår tar jag mig inte tid att söka upp något mer skyddat ställe, utan sjunker ner på huk där jag är, fiskar fram en startlista och skriver på baksidan av den, samtidigt som jag försöker sålla bort högtalarpratet och ur minnet återkalla de frågor jag ställde i mailet.
I halvmörkret gör jag mina noteringar – ni kan se ett exempel här ovanför – och lyckas samtidigt få i alla fall en häst att studsa till när den upptäcker min hopkrupna gestalt.
Ibland är jag tacksam över att intervjupersonerna vill läsa texten. Detta var en sådan gång, och det var med stor lättnad jag tog emot Ulf Helgstrands svar. ”Fint skrivet”, löd det, och jag tänkte att han skulle bara veta hur mina originalanteckningar tedde sig.
Vid ett annat tillfälle sökte jag en advokat en fredagseftermiddag. Framåt fyratiden insåg jag att han inte tänkte ringa tillbaka, gick till gymmet och hade blivit lagom mycket andfådd när han ringde. De intervjuanteckningarna gjordes på baksidan av ett registreringskort från gymmet.
Sedan dess ser jag till att ha tillgång till papper och penna – samt hålla ordning på telefonen, vilket inte alltid varit fallet.
För några år sedan hade jag fått en efterlängtad intervjutid med förra landsbygdsministern, och begav mig till stallet för att ha hand om hästen och rida innan ministern skulle ringa.
Halvvägs i ridturen på berget upptäcker jag att telefonen inte är kvar i fickan. Det var bara att kasta om och rida samma väg tillbaka, men bultande hjärta och en hjärna som spelade upp olika scenarier, där någon annan plockar upp telefonen och får prata med ministern, eller där den ligger i skogen och ringer och ringer.
Döm om min förvåning när jag hittade telefonen på en någorlunda torr plats på marken, helt oskadad. Jag hann tillbaka till stallet innan ministern ringde. Och jag berättade inget för honom om den dramatiska inramningen till intervjun.