Det är snart dags för årets höjdpunkt i föreningslivet – årsmötet. Nej, jag är inte ironisk. Jag gillar verkligen årsmöten och allt de står för.
Mitt första minne av ett årsmöte är från tidigt 70-tal. 1970-tal. Lindesbergs Ryttarförening höll sitt årsmöte i en samlingslokal som hörde till Sparbanken i staden, och jag minns hur märkligt det vara att se alla i vanliga kläder och inte ridbyxor. Det blev lite högtidligt, och det ska kännas högtidligt med årsmöten.
Andra förknippar säkert årsmöten med svåra uttryck som ”immateriella anläggningstillgångar” och ”resultat från finansiella poster”, men i min nuvarande förening är vi välsignade med en pedagogiskt sinnad kassör som kan förklara ekonomin. För ekonomin ska redovisas på årsmötet, och medlemmarna ska ges tillfälle att ställa alla frågor de har.
För det är så här: En förening är till för sina medlemmar. Vi tar det en gång till. En förening är till för medlemmarna. Inte för ordföranden eller styrelsen, utan för medlemmarnas bästa.
Och årsmötet är medlemmarnas tillfälle att komma till tals, få reda på vad styrelsen gjort under året som gått, och hur styrelsen har använt föreningens pengar.
På årsmötet väljs också styrelsen. Det valet ska förberedas av en valberedning, som i god tid före årsmötet frågar de sittande i styrelsen hur de ser på arbetet i styrelsen, och om de kandiderar för omval. Alltså inte om de vill sitta kvar – om de inte är valda på två år förstås – utan om de kandiderar för omval.
Ingen kan abonnera på en styrelsepost, och alla styrelser mår bra av en lagom förnyelse hela tiden.
Valberedningen tar in förslag på nya namn, och gör sedan ett förslag till ny styrelse som presenteras för årsmötet. I de flesta fall kan ledamöter också föreslås direkt på årsmötet. Så fungerar det inom Svenska Ridsportförbundets föreningar.
Valberedningen är alltså på ett sätt den viktigaste gruppen i hela föreningen. Valberedningen och revisorerna är de två funktioner som utvärderar styrelsens arbete, och valberedningen har dessutom inflytande över hur kommande styrelse ska se ut.
Årsmötena brukar inte vara de mest välbesökta tillställningarna – utom när det stormar i en förening, och det väntas ”kupper”, alltså försök att avsätta gamla styrelsen och tillsätta en ny. Men ”kupperna” är inget annat än ett demokratiskt verktyg. Tycker tillräckligt många medlemmar att något ska göras, då blir det så.
Och årsmötet ”är beslutsfört med det antal medlemmar som infunnit sig” som det står i Ridsportförbundets typstadgar. Kommer det 12 medlemmar så bestämmer de, fast föreningen kanske har 400 medlemmar.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att gå på årsmötet även när allt är lugnt och alla är sams. För du som medlem har inte bara rättigheter, utan ska också bidra med det du kan. Du är trots allt medlem eller med-lem, och en förening funkar inte utan sina medlemmar, liksom en kropp inte fungerar särskilt bra utan sina lemmar (ett gammalt ord för armar och ben).
Till slut ska vi bara lägga till ännu ett fint uttryck. Ridklubbar och andra idrottsföreningar är ideella föreningar. Vårt arbete bygger till stor del på frivillighet och obetalt arbete. Var och en bidrar på det sätt de kan, och det strider mot själva grundtanken med ideella föreningar att kräva extra betalt av medlemmar som inte ställer upp på arbetspass. Tyvärr har det förekommit, och visst är det ett dilemma för föreningar som är beroende av ideellt arbete.
Jag tror så här: Hellre morot än piska. Gör det roligt att vara med och jobba ideellt, så löser det sig troligen.
