Sedan den nya regeringen tillträdde den 3 oktober har jag försökt få en intervju med landsbygdsministern om hästfrågor. Ett envetet ringande och mejlande gav resultat en dryg månad senare, när en ny pressekreterare hade gjort entré.
I går inföll dagen då jag skulle bli uppringd av minister Sven-Erik Bucht. Ty det är så det går till, man blir uppringd. Detta skulle ske klockan 14.
Nu fanns bara ett problem att lösa. Jag ville så gärna rida i det lilla dagsljus som bjuds, så klockan tolv gav jag mig ut till stallet, med gott hopp om att hinna ta turen på Mösseberg som tar maximalt en timme. Vad kunde gå fel, liksom?
Fuxen var inte helt övertygad om att lämna hagen vid den här tiden, och så fanns det en del lera att skrapa av. Tiden gick men jag kom iväg, red upp på det dimhöljda berget, in i skogen, plockade upp mobilen för den klassiska hästhalsbilden, och sedan följde galoppsträckan som är en dryg kilometer lång.
Vi bröt av, skrittade en bit och jag skulle bara kontrollera tiden. Behöver jag ens säga var mobilen inte var?
Mobilen som ministern skulle ringa på om sådär 40 minuter, ett samtal jag hade väntat på i över en månad. Det var bara att vända och börja leta, samtidigt som jag snabbkalkylerade i huvudet: Hur snabbt kan man rida och samtidigt hinna se en telefon?
Den fanns inte på hela galoppsträckan vad jag kunde se, om den inte flugit ut i skogen förstås eller landat i en gyttjepöl.
Och så, nästan framme vid stället där vi hade sett varandra senast, så låg den där. Lite tilltufsad men hel. Och den berättade att klockan var 13.30.
Nej, det blev inte galopp tillbaka på den steniga stigen, men det blev snabb skritt, in i stallet, av med sadeln, på med täcket, ut i hagen och klockan var 14.01.
Tre minuter senare ringde det.
Bilde
n som riskerade att aldrig publiceras, och som kunde ha blivit mobilens sista uppgift i detta livet, fuxen på tur på berget.