Det är som hemkomsten efter den där efterlängtade semesterresan, eller morgonen efter den stora festen som varit planerad i månader. Det är dagen efter SkaraHästivalen, den helg som jag och många med mig har förberett i över ett halvår.
Det har varit ett hästjobb att få allt i ordning, och inte så lite vånda över hur allt skulle bli. Jag vet så väl att det inte är någon idé att bekymra sig över det som inte går att rå på, såsom vädret, men säg det till ett oroligt hjärta!
Under de senaste hektiska veckorna har jag tänkt ett antal gånger att det kommer att kännas som en lättnad när allt är över. Nu är den dagen här och det känns… tomt.
Det blev en så oväntat rolig hel även för oss i arrangörsgruppen, trots allt ansvar och alla små och stora oförutsedda problem som skulle lösas.
Programmet vi kunde bjuda på var gediget och de medverkande levde verkligen upp till våra förväntningar, liksom funktionärerna, plockade från olika klubbar, som tog ett stort ansvar och fick arrangemanget att flyta.
En grundbult i SkaraHästivalen är samarbete över gränserna och möjligheten att vidga sina vyer, och det som hände kring team chasingen är ett lysande exempel på det. De kom resande från både Stockholm och Stenungsund för att visa denna ganska okända gren. Efter lördagens visning tjusade de fyra hästtjejer så mycket att de tog med sina hästar på söndagen för att prova, och själva delta i uppvisningen.
Nu har hästarna slutat springa på innerplan och hindren är borta från travbanan för den här gången. Tomheten finns där. Och jag sänder en tårögd tanke till en vän vars häst har slutat springa för alltid just i dag.
Bara det kan ge oss så stor sorg, som det som har skänkt oss så mycket kärlek och glädje.
Bilderna är tagna av Malin på MVA Foto och hennes bilder från Hästivalen kan du se här.
Allt om Hästivalen finns här.