Tänk dig att dagens du möter 2019 års version av dig. Att du halar upp ett munskydd ur fickan och säger till dig själv att så här kommer du att gå omkring om bara några månader, så passa på att köpa på dig ett lager nu.
Vad skulle dagens du mötas av? Ett hånskratt? En ytterst misstänksam min? Eller glänsande ögon från din 2019 års prepperversion om du är lagd åt det hållet?
Få av oss kunde föreställa sig att känslan av att sticka ner handen i fickan och hitta ett munskydd där skulle bli en vardagshändelse som leder till en icke-reaktion. Men så blev det, och i alla fall i min ficka kommer nog munskyddet att bli kvar ett tag till.
Inte för att det kanske gör någon nytta i sitt numera lätt nedsmutsade tillstånd. Inte för att jag konstant burit munskydd sedan mars 2020. Sanningen att säga är det snarare tvärtom. Munskyddet har åkt fram under de mycket få resor med kollektivtrafik jag gjort de senaste ett och ett halvt åren, samt under några heta dagar på hopptävlingar i Stockholm i juni i år. Då bar jag skydd mer eller mindre konstant, bara som en följd av yttre tvång, men det är ungefär allt.
Och ändå ligger det kvar i fickan, kanske som en bakvänd amulett. Om jag har det, kommer jag inte att behöva det. Du vet, som att ta med paraplyet för att försäkra sig om att det inte blir regn.
Om jag har handdesinfektion i handväskan? Ja, men självklart.
Min 2019 års version tittar tomt på mig när jag berättar det. Hon skulle bara veta vad som väntar. Eller så är det lika bra att hon inte vet.