Man har ju undrat ändå hur det egentligen är. Kan det verkligen vara så farligt? Är inte det hela rätt överdrivet?
Nu vet jag, och tro mig, det är en erfarenhet jag gärna hade varit utan.
Det är först när jag i princip frågar rakt ut som det visar sig att människor jag känner ganska väl, men inte har träffat på länge, faktiskt har varit sjuka i Covid-19. Sanningen är att det är få som briljerar med att de varit sjuka.
Kan det bero på att det finns en skämsfaktor i det hela? Jag har varit någonstans jag inte borde eller utsatt mig för något jag avråds från att göra, och därför blivit sjuk. Det är alltså min egen dumhet som gjort mig sjuk. Eller någon annans dumhet, någon som har umgåtts men andra människor trots att hen kunde ha misstänkt något.
Detta resonemang gäller inte personal inom vården, som inte har något val, utan oss andra, som har ett val.
I mitt fall riktas misstankarna mot ett spa-besök på lördagen innan jag blev sjuk fyra dagar senare. Ett oerhört korkat tilltag, så här i efterhand. Men man tänker att försiktighetsåtgärder är vidtagna, och ingen annan av de människor jag var nära har blivit sjuk. Så det kanske inte var där.
Som en lydig medborgare gjorde jag ett covid-test trots att jag var rätt övertygad om att det var en vanlig, hederlig förkylning, för exakt så kändes det. 24 timmar senare kom beskedet, med isoleringsrekommendationer och smittspårningssamtal på köpet.
De två första dagarna var som en vanlig förkylning, kanske med ovanligt mycket hosta. Flytta upp till dotterns tomma rum, munskydd på och avståndstagande till maken.
Så kom måndagen med texter som måste skrivas och lämnas, lite motigt, men febern var under kontroll. Tisdagen likaså, och på onsdagen gick febern ner. Faran över. Perfekt.
Det var roligt ända tills torsdag morgon med ny febertopp. Livet gick över i halvtimmesintervaller. Skriva lite. Sängen. Dricka vatten. Sova. Äta? Nej helst inte. Smak? Lite. Lukt? Nej. Netflix. Orkar inte. Skriva lite. Alvedon. Vatten. Sova. Vakna. Sova.
Och så denna hosta, och hela tiden lyssna ner mot lungorna. Blir det värre? Tar det andningen nu?
Ångestfyllt? Ja, på ett sätt, samtidigt som en febertopp i sig verkar ganska ångestdämpande. Man orkar inte riktigt bli så orolig som man kanske har skäl att bli.
Sedan var det plötsligt över. Från närmare 39 graders feber sjönk febern till 37,8, vilket känns som rena friskhetstemperaturen vid en jämförelse, och så fortsatte det sakta nedåt under ett par dagar.
I dag har det gått 13 dagar sedan jag gjorde testet, och nu är jag tillbaka. Hoppas jag. Förutom hostan då. Men den rasslar runt i luftrören och det får den väl göra.
En enda fördel finns det med att ha haft Covid-19, och det är att jag inte behöver gå omkring och fundera på om och när jag ska drabbas. Och den fördelen är inte värd besväret, det vet jag nu.
Är du fortfarande nyfiken på hur det egentligen är att vara sjuk i Covid-19? Lär dig leva med den nyfikenheten. Undvik att bli sjuk. Om du har möjligheten att välja.
Hälsar fall nummer 1904 i Falköping, en av 79 insjuknade i kommunen under vecka 4 år 2021.