När jag som journalist frågar människor i allmänhet om politiska frågor, är det vanligaste svaret just detta, ”jag är ju inte så insatt…”.
Med andra ord: Politik är något för politikerna, något som jag som vanlig medborgare inte behöver ägna mig så mycket åt.
Inget kan vara mer fel. Allt är politik. Vad maten kostar, vad vi äter, vad som händer om vi blir sjuka, hur skolan fungerar, var det ska byggas vägar och järnvägar.
Och det är vi som med våra röster kan vara med och bestämma. Vi kan stödja de politiker som vi tycker gör ett bra jobb och vara med om att rösta bort de politiker vi inte vill ha.
Det är så lätt att glömma bort att den allmänna rösträtten har en mycket kort historia. Under många århundraden låg makten hos några få utvalda, även i Sverige. Sakta men säkert utvidgades den gruppen, men det var först 1921 som alla fick rösta.
Min mormor var ung då. Hennes mor var 48 år när hon fick rösta, och min mormors mormor fick aldrig rösta.
Äldre är inte den svenska demokratin, men vi glömmer så fort. Vi glömmer vilken kamp det var, och vilken lycka de måste ha känt, de som var med och förändrade.
Och jag skäms över hur det har blivit, över politiker som kör smutsiga kampanjer, över att vi har skapat grogrund för partier som vill montera ned demokratin, över sabotörer som river ner valaffischer – för även det är ett angrepp mot demokratin.
Men jag ser också ljuspunkter. Jag ser politiker som tar sitt demokratiska uppdrag på största allvar, som vill resonera om de ideologiska grundfrågorna och inte bara leverera rubrikvänliga one liners. Och jag ser människor som inte bara skriver och läser hätska inlägg på Facebook, utan går längre än så. De läser partiprogram, pratar med politiker, reflekterar över vad de hör och gör sina val därefter. Människor som förstår att det inte finns några genvägar eller snabba lösningar på dagens problem, och som inte grundar sina åsikter på rädsla eller misstänksamhet.
Under de senaste veckorna har jag fått äran att vara moderator i demokratisamtal som Centerpartiet och Socialdemokraterna hållit på olika ställen i Skaraborg.
Där fick politikerna tala till punkt om vad ser för hot mot själva demokratin, både i vårt eget land, i Europa och övriga världen. De fick förklara varför det är bättre att politiker styr Sverige än att experter gör det – helt enkelt för att politiker är valda av oss att representera oss och dessutom kan ställas till svars och väljas bort vid nästa val.
De sade också kloka saker om demokratin och jag minns särskilt Erik Ezelius, socialdemokrat från Tidaholm, som travesterade Churchill och sa att demokratin förvisso är ett dåligt styrelseskick, men att alla andra styrelseskick är sämre.
I tusentals år tyckte den svenska makteliten att allmän rösträtt var en helt befängd tanke. Om de kunde stiga ur sina gravar och läsa alla anklagelser och hårda ord som sprids inte minst på Facebook är jag rätt säker på att det skulle säga ”Vad var det vi sa? Folket ska inte blanda sig i landets styre”.
Är du inte så insatt, säger du? Men se till att bli det då. Ta din demokratiska rätt – och plikt – på allvar, genom att läsa på, reflektera, jämföra, och, förstås, rösta.