bland blir svaret så konstigt. Som i radiostudion i direktsändning i torsdags, när programledare Katarina ställer frågan hur veckan har varit. En bild på en död flyktingpojke har just publicerats, tusentals flyktingar släpps inte vidare från Ungern, frustrationen och engagemanget kokar överallt, och vad svarar jag?
”Det har varit en bra vecka. Min häst blev friskförklarad i tisdags”.
Efteråt tog jag mig förstås för pannan och undrade hur liten min värld är. Men just där och just då var det hästen som var min högsta prioritet, tillsammans med en krasslig dotter på en skola långt bort, men det berättade jag inte för radiolyssnarna.
Dagen innan, i onsdags, besökte jag SOS Alarm i Göteborg. Där sitter operatörer och tar emot nödsamtal som handlar om liv och död, men alldeles för ofta om sådant som är betydligt mindre akut. Nej, det är ingen myt att människor ringer för att få hjälp med att starta sin nya smartphone. Det har hänt i alla fall än gång.
”Hur gör operatörerna för att inte få tilt i huvudet av alla snabba beslut de ska fatta?” frågade jag lite lagom aningslöst och fick svaret: ”Det händer inte”.
Men lite senare bekräftade platschefen att jo, det är ju människor som svarar på samtalen, och så alldeles lätt är det inte att få hela bilden när man pratar med någon i telefon.
Sådana är vi. Svarar konstigt ibland, fattar inte alltid de klokaste besluten. Men vi har förmågan att ändra oss, se våra misstag och försöka igen. Och det ska vi vara glada för.