Det började en kort stund efter att jag hade lämnat in texten. ”Var det där så smart skrivet egentligen?” sa en röst i mitt huvud. ”Jajamän, det är klart man ska kunna säga som det är”, svarade en annan.
”Men hur tänkte du när du pekade ut ett visst nummer?”
”Aha, du menar att jag borde ha skrivit vad jag egentligen tyckte, och inte bara att sången inte riktigt höll måttet?” svarade försvarsadvokaten.
Det handlade om en text av alla texter, en text om gymnasieelevernas stora vårkonsert, som i många stycken var magisk och kusligt bra, men vid något enstaka tillfälle inte var riktigt bra. Eller snarare, inte alls bra. Och just för att kunna slå fast professionaliteten i det mesta berättade jag vad som inte höll, och att det ändå blev en påminnelse om att det var 16- och 17-åringar på scen.
Jag är benägen att ge åklagaren rätt. Det var onödigt att peka ut ett visst nummer. Samtidigt funderar jag på hur ärliga vi vågar vara. Ler vi och säger: ”Ja, det var fantastiskt” även om vi inte tycker det? Vem står upp och säger att någonting inte var särskilt bra – utom i Idoljuryn då, där föraktet kan vara gränslöst.
Eller är graden av självkritik så hög att vi ändå vet vad vi gör bra och dåligt? Men riskerar det då inte att klinga falskt om vår omgivning bara applåderar?
Jag har inga bra svar, mer än att ärlighet är bra, men att det kräver eftertanke och varsamhet. Och att det är en konst att ge konstruktiv kritik. Det misslyckades jag med den här gången.
Här kan du läsa artikeln och se bilder och filmklipp. Webbtexten är ändrad gentemot vad som stod i tidningstexten.
