Somliga tar fram chipsskålen eller fixar tacos. Andra lägger all fokus på egentid. Bara du och en häst, och kanske en duktig tränare.
Ibland stannar jag upp och försöker se mig själv utifrån. Hur uppfattar andra mig egentligen, när jag bubblande av entusiasm ger mig av till stallet och en riktigt svettig dressyrträning en fredagseftermiddag, och förväntar mig att det blir veckans höjdpunkt?
Eller när jag förklarar hemma att jag måste ta bilen till stallet i dag, för jag måste köpa müsli, och ser Mannen lägga pannan i djupa veck för att förstå varför inte en påse müsli går att ta på pakethållaren. Jag förklarade ju inte att det handlade om en påse på 20 kg.
Eller när jag studsar upp klockan sju en söndagsmorgon och börjar rota fram alla tävlingskläder inför en
heldag med nervositet och stormbyar?
Söndagsmys i hästvärlden är inte precis vad andra skulle kalla mys. Ändå är det värt att leva för, kanske för att vi verkligen känner att vi lever.