Så. Det går bra att pusta ut nu, för det är över. Än en gång har vi bundit kransar med fingrar som stelnat i kylan och hoppat som grodor och skurit vår havre.
Fast det har vi ju inte egentligen, i alla fall inte jag.
Förvisso trängdes vi med alla andra vid silldisken torsdagen före midsommar, men där tog det medelSvenssonska midsommaräventyret slut. Vi åkte inte till kusten, eller till Dalarna, eller ens till en sjö med badbrygga.
Vi stannade i Falköping, och när jag åkte genom stan på midsommaraftonens kväll noterade jag två taxibilar, några pensionärer, distriktsveterinärens bil och inte mycket mer.
Först på söndagskvällen började tåget släppa av resenärer i Falköping igen, och pizzeriorna fick anledning att sätta igång ugnarna.
Redan på midsommardagens morgon såg jag dessutom nyhetstexter om att ”Nu vänder det”. Japp, så är det. Nu väntar mörkret och kylan, medan vi lägger ljuset och kylan bakom oss.
Midsommar för två år sedan var däremot både solig och varm, i alla fall i Calella norr om Barcelona i Italien. Falköpings Trumkår var där på en festivalvecka, och efter en spelning på stranden blev det improviserad ringdans, runt strandens dusch i brist på midsommarstång.
Under duschen stod en man i strilet av vatten som måste ha dränkt alla ljud, för hans reaktion när han tittade upp och insåg att han var omringad, den var stor och tydde på total överraskning.
Och vi som var med lärde oss att det alls inte är svårt att få ungdomar att dansa kring midsommarstången. Ge dem bara en strand, lite sol och en intet ont anandes duschande badgäst.