Jag kan fortfarande minnas känslan när vi samlades i – ja, var var vi någonstans? En liten samlingslokal i Sparbankens källare, om jag inte minns fel. Vilket jag kan göra. Det låter osannolikt att ha ett möte på en sådan plats under kvällstid, vägg i vägg med bankvalvet.
Det här var på den tiden då banker fortfarande ägnade sig åt kontanter, förstår ni, ungdomar.
Året kan ha varit 1973 och jag var med på mitt första årsmöte inom ridsporten, hos Lindesbergs Ryttarförening. Alla var så annorlunda klädda jämfört med i stallet, det var högtidligt, vi svarade JA med en stämma, och bestämde viktiga saker tillsammans.
Sedan dess har det blivit årsmöten i kalla ridskolecafeterior, i konserthus, i mässhallar, men känslan har varit densamma som det allra första årsmötet. Vi har kommit samman för att besluta om viktiga saker, uttrycka våra åsikter och argumentera för och emot, för att slutligen låta majoriteten bestämma.
I årets första nummer av tidningen Ridsport skrev jag några artiklar om årsmöten och föreningsdemokrati och har fått god respons på de artiklarna från flera håll. Tack för det!
För det är verkligen så, att årsmötet är värsta viktiga mötet. De fungerar som den där delen i den engelska vigselritualen, om den nu är som den visas på film vill säga. Prästen säger: ”Den som är emot detta äktenskap må säga det nu, eller för evigt tiga”. Ungefär.
Gå på årsmötet, tala om vad du tycker, ta diskussionen. Okej, det är inte världens mest maxade tillställning, men det står du ut med.
Så tar vi fram våra åsikter, bryter dem mot varandra, och kommer så småningom överens, ridskolefamiljer och tävlingsryttare, dressyrfolket och hoppentusiasterna, ponnyföräldrar och föreningsrävar.
Och andra ska titta på ridsporten och säga: ”Titta, där går de som har vett att samarbeta.”
Eller så går du bara dit och lyssnar, visar ditt stöd för dem som lägger ner många ideella timmar på föreningsarbetet, och äter en bit smörgåstårta. Det gör vi i alla fall i min förening.
