I torsdags gjorde jag en snabb tur till Grevagården av två skäl. Ett var att lämna en text för genomläsning. Det hör inte till vanligheterna att jag levererar texter personligen, men uppkopplingen var sådär på denna i övrigt eminenta tävlingsplats, så att hitta texten i mailen för mottagaren hade tagit längre tid än att åka dit och lämna texten. I ett läge där dead line i princip var passerad framstod det som en utmärkt möjlighet.
Väl där passade jag på att prata med några av tävlingsryttarna om sponsring, och fick väldigt kloka och genomtänkta åsikter av Elin nånting från en klubb som hette Loviseholms nånting. Först en god stund senare kopplade rätt synapser ihop sig, och Elin Janssons identitet som svensk mästare lyste i eldskrift för min inre syn.
Sedan dröjde det inte många timmar förrän the very same Elin Jansson finns överallt, med sitt blogginlägg om att man får vad man betalar för, som handlar om priset på svenska hästar.
Visst är det fascinerande med denna ketchupeffekt? Hur ofta händer det inte att någon eller något kommer i din väg, och alldeles snart dyker det upp igen. Det kan vara ett ord, en företeelse, eller en Elin.
Troligen är det bara en följd av att vi är extra vakna på det vi just har upplevt, och därför blir intrycket extra starkt när det upprepas på något sätt. Eller så är det så att vi uppmärksammar det vi redan känner till. Det som är nytt och okänt, och som vi inte kan relatera till alls, det låter vi bara passera.
Hemska tanke! Låt oss hoppas att vi kan vara lite mer öppna för nyheter än så, och göra som Jens Fredricson, möta världen med ett leende.
Jens Fredricson tog inga poäng vid sista deltävlingen i VW Grand Prix på Grevagården men är direktkvalad till finalen som landslagsryttare.