Att skriva en text är en sak. Att skriva en bok något helt annat. För snart två år sedan blev jag varse att min systerson hade ett bokmanus klart och jag erbjöd min hjälp. Fick jag läsa, månntro?
Jo, det fick jag. Manuset har stora kvalitéer eftersom min systerson har väldigt speciella erfarenheter att dela med sig av. Men under snart två år har vi benat i berättelsen och letat efter styrkor och svagheter i såväl den stora berättelsen som i språk och meningsbyggnad.
Första korrekturet jag skickade honom efter min första genomläsning landade hårt. Det var ju hans livs berättelse jag gav mig in i och hade synpunkter på.
I det skedet behövde jag byta attityd. Det är en sak att ge kritik till vana skribenter, som ändå kan se att jag är en storhet och min text är en annan storhet. Men den som har lagt sin själ i ett verk kan inte lika lätt skilja på sig själv och på det skapade. Jag är mitt verk. Mitt verk är jag. Kritiska kommentarer om min text är kritik mot mig som person, och det är en viktig insikt att ha med sig.
Så hur går det då? Långsamt framåt men ändå framåt. Vi har inte bråttom. Det kan vi inte ha. På köpet har jag också återupptagit kontakten med en gammal klasskamrat från gymnasiet.
Jag återkommer när det finns ett manus färdigt för utgivning. Det finns ingen deadline vilket är både bra och dåligt. Någon gång måste vi ändå sätta den sista punkten.