Den hade stått där i sina modiga 25 år, den vita hörnsoffan i ett skinnliknande material, här och var blåtonad efter att ha umgåtts på nära håll med jeansklädda människor.
Men du vet hur det är. Man vänjer sig vid det mesta, och det var först när jag kom hem till gamla radiokollegan Carina Grönqvist, numera möbeltapetserare, som jag insåg att historien inte alltid måste vara detsamma som framtiden.
Hon hade den mest förtjusande soffa och fåtölj till salu, hennes examensarbete som tagit henne många fler timmar än vad hon kunde ta betalt för.
Jag föll direkt. Den soffan och fåtöljen med fotpall hörde hemma i vårt vardagsrum. Det ingick till och med skyddande tyg till armstöden, och kanske var det den detaljen som fick mig att falla, tillsammans med hela idén om återbruk av möbler och att det var kollegan och parhästen i studion på Radio Skaraborg som hade gjort arbetet.
Att försöka sälja den gamla hörnsoffan gav nya erfarenheter. Soffan hade bara legat ute någon timme på Facebook Marketplace när någon som utgav sig för att heta Jenny hörde av sig och ville ha den, osedd och oprutad.
Hon ville ha den skickad med Tiptapp och bad om mitt telefonnummer, mejladress och hemadress.
Där slog jag till backen. Jag skickade inga uppgifter utan frågade igen om hon inte skulle komma och titta på soffan.
Inget svar.
Något lurt var det. Jag gissar att planen var att jag skulle stå som beställare och betalare av frakten.
Soffan fångade ingen annans intresse utan fick sluta sina dagar i containern för stoppmöbler.
Den nya soffan ska å andra sidan skickas vidare till kommande generationer. Bara så ni vet, kids.