Är det något vi lärt oss de senaste åren så är det att verkligheten som vi känner den inte existerar längre, och att det vi har hållit för sanningar inte längre är det.
Tänk bara när vi köpte biljetter till ett stort evenemang för ett par år sedan, kanske till Gothenburg Horse Show, för att bara ta ett exempel. Biljetterna köptes så tidigt som möjligt för då fanns det bra platser. Boka hotell eller åka över dagen? Hotell är trevligt. Några tryckningar senare och hotellet är bokat.
Man kan bli sjuk såklart, men lite förkylning hindrar oss inte från att åka, så det ska nog lösa sig.
Sedan finns det plötsligt inga biljetter att köpa och inga evenemang att gå på. Okej, ny verklighet att förhålla sig till.
Men nu. Evenemang planeras och biljetter säljs, men det är som ett gungfly där varje steg är osäkert. Ska det verkligen bli av? Är det ens idé att köpa biljetter? Och om det blir av, vad händer om jag blir sjuk eller testar positivt? Den där förkylningen som inte hade stoppat oss för ett par år sedan har i dag en helt annan tyngd. En plan A måste kompletteras med en plan B.
Okej, jag har säkert sagt det förr, men jag säger det igen. När jag reste ett halvår i Filippinerna för ganska så många år sedan blev jag hårdhänt varse att vi, människor från väst, ser plan A som Planen. Vi har ingen plan B.
Den första tiden i Filippinerna blev jag och reskamraten Ingela därför väldigt upprörda när vi skulle träffa någon en viss tid, och personen dök upp först ett par timmar senare, utan någon rimlig förklaring. Ohyfsat, tyckte vi. Och vi hade ingen plan B om mötet inte skulle bli av som vi tänkt oss. Om plan A föll, så föll vi.
En gång skulle jag ta en morgonbussen från Davao på Mindanao i sällskap med en barfotaläkare som skulle besöka patienter på landsbygden. Jag köpte biljett och väntade på honom. Och väntade. Bussen gick och han kom inte, och jag fick återvända till gästhemmet där vi bodde, där jag fick besked om att en kusin till läkaren blivit sjuk. Men i morgon skulle vi resa.
Om det blev en resa dagen därpå minns jag inte längre, men jag lärde mig av tiden i Filippinerna att plan A är just plan A, och att vi gör klokt i att ha åtminstone en plan B, och gärna även en plan C.
Risken med det är att det trubbar av vår förmåga att längta, eftersom vi inte riktigt vågar ge oss hän i förväg.
Men då hänvisar jag till Kristina Lugn. Hon sade:
”De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare”.