När det står ”Inget uppringnings-ID” på skärmen så blir jag lycklig. Det blir nog de flesta journalister.
Det finns en och annan person som är svårare än de flesta att få en intervju med. Ministrarna hör till den gruppen. I omgångar har jag på senare år jagat den minister som för tillfället haft hand om friskvårdsfrågan – på den tiden ridsport inte var friskvård. Ingen gång har jag lyckats få prata med den ansvarige ministern. En gång fick jag skriftliga svar på frågorna, kanske författade av ministern, kanske av någon annan.
När Sven-Erik Bucht blev landsbygdsminister 2014 började jag fråga om en intervju så fort han var utnämnd. Jag fick inte ens respons från pressekreteraren. Men så en dag var det en ny pressekreterare, och vips så kunde jag boka en intervju. Att jag var ute och red någon timme före intervjun, och för första och enda gången tappade telefonen i skogen, är en annan historia. Jag såg för mig hur ministern ringde och ringde utan att någon svarade, på en telefon som bara visade ”Inget uppringnings-ID”. Men jag vände tillbaka och minsann låg inte telefonen där, på mjuk men torr mark, oskadad.
Ministern ringde på utsatt tid, och jag svarade.
Ibland får jag för mig att det är skillnad på medier och medier när det gäller att få en ministerintervju. Under åren på Radio Skaraborg var det nästan lönlöst att få en kommentar från en minister, i alla fall om man presenterade sig som reporter på Radio Skaraborg. När vi i stället sade att vi ringde från Sveriges Radio öppnades alla möjliga dörrar.
Nu har jag varit på jakt efter bostads- och digitaliseringsministern Peter Eriksson i ett par dagar. Och faktiskt, det löste sig till slut, efter ett antal samtal och sms till pressekreteraren.
Vad vi pratade om? Transportsperma. Det ni.