Radiohuset
De måste ha vägt som en normalviktig nyfödd, de Nagrabandspelare vi släpade runt med under mina första år på radion.
Sommaren 1989 kom jag till Radio Skaraborg som vikarie, och om jag minns rätt hade vi en introduktion som varade i minst en vecka. En av de första resorna gick till Läckö slott där årets sommarutställning presenterades. Jag var följeslagare till Pi Engström, och som jag beundrade hennes rutin och erfarenhet, och det batteri av frågor hon hade att ställa.
Jag minns också Nagran, som jag bar åt Pi eftersom hon var gravid.
Väl hemma på redaktionen i det gamla radiohuset, Prins Oscar mittemot Sankta Helena kyrka i Skövde, plockades rullbandet ut ur Nagran, kopierades och lades på redigeringsbandspelaren, en Avox, för klippning.
Startsladd i början, röd för normalhastighet, blå för långsam hastighet, gultejpar inne i bandet där pratorna skulle klippas in, långa bandklipp om halsen om ett stycke av intervjun skulle flyttas någon annanstans eller om ett visst ljud skulle sparas, eller kanske en inandning som behövdes någon annanstans.
Jag minns fortfarande hantverkskänslan med att sitta och långsamt vrida på bandkakorna för att hitta exakt rätt ställe att sätta klippet.
Så småningom kom de små datbanden och därefter blev dirigeringen digital. Vi såg inte längre ljudet, vi kunde inte känna det i händerna.
Men det blev enklare och framför allt lättare. För några år sedan gjorde Nagra-bandspelarna återtåg i radiovärlden, nu inte större än en mikrofon.
I dag, den 31 oktober, fyller min gamla arbetsplats Radio Skaraborg 40 år och mycket har förändrats till det bättre under de åren, inte minst tekniken.
Men annat fortsätter på samma sätt. Sveriges Radio fortsätter med samma bisarra personalpolitik. Jag arbetade på Radio Skaraborg i 22 år, och jag kan omöjligt räkna alla som varit mina kolleger under de åren. Alldeles för många har strömmat igenom arbetsplatsen, och var och en av dem har tagit med sig en liten bit av P4 Skaraborgs själ. Jag har besökt radion ett antal gånger varje år sedan jag slutade, och varje gång möter jag ett antal nya ansikten, medan andra är borta.
Som 40-åring kliver Sveriges Radios lokala kanaler in i vuxenvärlden på riktigt. Jag kan bara hoppas att storebror i radiohuset i Stockholm är beredd att låta P4-kanalerna ta sitt vuxenansvar och släppa slit- och släng-mentaliteten gentemot vikarier och programanställda.
Tekniska framsteg i alla ära, men utan människor som bär Radio Skaraborgs själ är tekniken inte mycket värd.