Vad är väl ett EM i Göteborg? Det kan vara både rörigt och upprört och, ja, du gissar vad som ska komma, alldeles underbart.
Vi var så väldigt många som utgjorde små glasbitar i den mosaik som utgjorde mästerskapet i ridsport i Göteborg 21–27 augusti, och ännu fler som jobbade före och efter tävlingen.
Själv satt jag i domartornet under hoppningen, och på ett sätt var det som vilket domartorn som helst på en svensk hopptävling, med domare, tidtagare och protokollskrivare, och där arbetet går ut på att se till att tiden blir korrekt, felen noteras och att ryttaren hanterar sin häst på ett korrekt sätt.
Själva huret skiljer sig dock åt ganska mycket. Hur många domartorn på svenska tävlingar har en koordinator som räknar ner tiden fram till reklamen ska rulla på storskärmarna, som står i ständig kontakt med ringmastern så att ekipagen släpps in i exakt ögonblick? Hur många svenska hoppdomartorn har tre domare, varav en har till uppgift att se till att tidsschemat hålls?
Hur många domartorn har två speakers, Stefan som oftast pratade svenska och Ed som stod för engelskan, en armada av folk som sköter tidtagningen och ser till att resultatinmatningen i datorn fungerar, eller två personer som bara sköter musiken och jinglarna när ett ekipage går felfritt?
Sedan, återigen, finns det likheter. Stämningen som pendlar mellan tät, koncentrerad och avslappnad, skämtsam, bara för att snabbt stramas upp igen när någon ryter till och kräver skärpning. Och ibland är det absolut på plats. Vi satt ju ändå på ett mästerskap. Ett EM. På Ullevi. I Göteborg.
Och ja, det här vill jag göra om. När ses vi nästa gång?
Några av volontärerna från Falbygdens Hästsportförening på EM i Göteborg.